Nej...

Jag har hört att majoriteten som klarat Mass Effect 3 inte tyckte om slutet. Jag kunde inte föreställa mig hur Bioware skulle kunna misslyckas, hur de skulle kunna förstöra något så perfekt...

Efter 24 timmar i spelet så började jag gråta; häjdlöst. Vissa små glimtar av lugn och lycka fick mig att stå ut, att le och hoppas att allt ändå kanske skulle lösa sig, men gråten kom alltid tillbaka när allt gick åt helvete ännu en gång.

Jag har spelat i nästan 43 timmar under 6 dagar.
Jag är vid "Point of no Return".
Jag har spoilat slutet.

Jag vill inte spela mer...

Bulldoze the life out of me...

Min lilla kisse Gurli mår inte bra.

I onsdags spydde hon galla och sedan dess har hon varit trött och hängig. Hon har i princip inte ätit något och bara druckit några droppar vatten.

Igår tog vi henne till veterinären och fick veta att hon har njursvikt.
Dem behöll henne under natten.

Idag på morgonen ringde dem upp oss och sa att hennes värden är skyhöga.
Hon är med i vad som händer runt omkring henne men hon är fortfarande väldigt stapplig och ostadig.

Imorgon får vi se hur hon mår.
I värsta fall måste vi avliva henne.


Jag tänker på henne hela tiden och hoppas på det bästa...

R.I.P Satoshi Kon

Egentligen hade jag tänkt skriva om något helt annat senare idag (det kanske jag gör också iof) men nu på morgonen fick jag veta en tråkig nyhet.

Igår dog mangakan, regissören, animatören och geniet Satoshi Kon, vid en ålder av bara 46 år.

Mer info:
ANN: Perfect Blue/Paprika Director Satoshi Kon Passes Away

Det känns hemskt. Han var en fantastisk regissör och lyckades alltid förmedla dem rätta känslorna och stämningen till publiken, allt ifrån lyckorus till obehag.

I all ärlighet måste jag medge att hans genomslagsfilm "Perfect Blue" inte alls föll mig i smaken. Det är inte en gullig historia om en tjej som vill bli skådespelerska (och det trodde jag inte heller), utan det är en psykologisk drama-thriller. Jag mådde psykiskt illa av att se den och höll på att brista ut i gråt mot slutet. Men min bror älskar den och Björn ville nästan se den igen med en gång. Som med all annan film/musik/konst så tycker folk olika.
Men det är ju det som är meningen!

Mina filmtips för dem som inte vet vem Satoshi Kon var är "Paprika" och "Tokyo Godfathers". Två väldigt vackra historier. Båda tar dig på en fantastisk resa, men på väldigt olika sätt.
Och har du inte sett "Perfect Blue", och du är lite äldre (18-20), så föreslår jag att du ser den med, för även om jag inte tyckte om den personligen så är den ändå Satoshi Kons stora mästerverk, och man borde se den åtminstone en gång.

Paprika


R.I.P

Knip

Ibland känns det som att jag har en enmansföreställning för mig själv.

Jag kan t.ex stå och diska när jag plötsligt minns något väldigt pinsammt och bara måste agera ut det. Då suckar jag, sätter upp handen för ansiktet, sjunker ihop och undrar hur fan jag kunde göra något sånt. Det är oftast över på 5-10 sekunder och så fortsätter jag att diska.
Likadant om jag minns något roligt eller mysigt så kan jag plötsligt börja fånle, fnissa och krama om mig själv.
Men i denna stund så är jag frustrerad.

Jag hörde något som gjorde mig så glad. Efter att det sjunkit in så började jag känna mig deppig och nu sitter jag här med knip i magen och bröstet. Att jag har låten "Mad World" på hjärnan hjälper inte direkt heller.

Men så är det. Man kan inte vara i toppform hela tiden utan bara ta det onda med det goda. ^^;

Nu är det bara 6 dagar kvar till Bentley kommer hem till oss! :D
Vi har fortfarande några sladdar att gömma och några inköp att genomföra men sedan är vi redo att välkommna honom in i familjen.

Sista chansen på Tradera-auktionerna! HÄR FINNS DEM!


See ya melancholy cowboy!

We are living in a material world

I min ungdom, när jag kände mig allmänt utanför och värdelös, så var det en sak som kunde få mig att le under dem långa, tråkiga dagarna i skolan:
Min samling av anime på VHS-band. (Ja, så gammal är jag ^^;)

Varje gång vi var i Stockholm la jag minst 1000 spänn på anime och manga, och ni måste komma ihåg att på den tiden så var ingetdera särskilt vanligt i Sverige, vilket betydde att jag kanske lämnade butiken med 2 videoband och 2 mangor som bäst.
Mitt intresse blev ändå så stort att jag inte brydde mig om att en VHS med en timmes innehåll kostade 328 kr (*gny* det gör ont bara jag tänker på det) och samlingen växte.

När det mesta sedan började släppas på DVD och jag lyckades jobba ihop till en DVD-spelare med inbyggd video (Oh yeah! XD Hardcore!) blev det naturligtvis fler och fler DVD:er som tog upp plats i hyllorna.
Efter några år dog i princip min fina DVD/Video-mutation och vid det laget hade jag flyttat in till stan med Fredde och vi konstaterade att eftersom vi hade fler DVD:er än VHS:er skulle vi köpa en vanlig DVD-spelare.

VHS:erna blev förvisade till några pappkassar i källaren och har legat där sedan dess. I och för sig drog jag upp dem för kanske 3 år sedan ock kollade på några utav långfilmerna på Freddes gamla video, men den största delen av banden blev okollade den gången och fick vara kvar i källaren.

Nu undrar ni säkert om jag har en poäng med det hela, och den kommer här.

Eftersom jag aldrig kollar på VHS:erna längre har jag bestämt mig för att sälja dem flesta. Som sagt tidigare var dem dyra och kostade ofta mellan 250 och 390 kr när dem var nya, men i dagens läge har jag tur om jag får en femma för varje band då frakten ligger på 24-36 kr.
Det svåraste är ändå att skiljas från vad som tog upp det mesta av min tid i min ungdom, men jag intalar mig att banden kanske kan förgylla någon annan persons ungdom istället (för mindre pengar dessutom).
Eller så hamnar dem på någon Otakus hylla och samlar damm, ha ha! <:)

Jag skriver på bloggen när jag lägger ut auktionerna på tradera, men det kommer nog ta en vecka eller mer då jag förbereder alla auktioner långt innan jag lägger ut dem, och det finns mycket att förbereda.
Tills dess...

See ya later nostalgia cowboy!

Lite deppigt i studenttiderna

Jag tog aldrig studenten. Jag har gymnasiekompetens fast jag gick aldrig någon riktig linje. De första två åren läste jag på distans i Torsås och resten av min utbildning gjorde jag färdig på Högalids folkhögskola. Därför undrar jag ibland om jag har gått miste om något? Även om jag nästan alltid kommer fram till att "Näe, det är inget märkvärdigt" så känns det lite tungt när man ser ballongerna utanför husen eller när en traktor kör förbi med en massa glada studenter i vagnen bakom.

Studentbalen hade nog inte varit någon höjdare iofs med tanke på min figur. Och det blir ju inte bättre av att Wiiboarden säger att man är sjukligt fet heller. Första veckan med WiiFit har pendlat mellan plus/minus 1 kg men så har jag ju inte ansträngt mig särskilt mycket heller. Det blir ännu en sak att ta tag i. *Suck*

Kreativiteten har i alla fall hållt sig kvar och jag har lyckats få fram 5 sommriga bilder med några av mina rollspelskaraktärer!
Jag har funderat på att försöka sälja några kopior av dem här på bloggen... men självklart var jag tvungen att gå in på DeviantArt och få det sista av mitt självförtroende helt krossat (jag är ingenting jämfört med dem på DA).

Nu får ni ursäkta mig men jag ska gräva ner mig ett tag.


mummel mummel *snyft*...