Egentligen hade jag tänkt skriva om något helt annat senare idag (det kanske jag gör också iof) men nu på morgonen fick jag veta en tråkig nyhet.
Igår dog mangakan, regissören, animatören och geniet Satoshi Kon, vid en ålder av bara 46 år.
Mer info:
ANN: Perfect Blue/Paprika Director Satoshi Kon Passes Away
Det känns hemskt. Han var en fantastisk regissör och lyckades alltid förmedla dem rätta känslorna och stämningen till publiken, allt ifrån lyckorus till obehag.
I all ärlighet måste jag medge att hans genomslagsfilm "Perfect Blue" inte alls föll mig i smaken. Det är inte en gullig historia om en tjej som vill bli skådespelerska (och det trodde jag inte heller), utan det är en psykologisk drama-thriller. Jag mådde psykiskt illa av att se den och höll på att brista ut i gråt mot slutet. Men min bror älskar den och Björn ville nästan se den igen med en gång. Som med all annan film/musik/konst så tycker folk olika.
Men det är ju det som är meningen!
Mina filmtips för dem som inte vet vem Satoshi Kon var är "Paprika" och "Tokyo Godfathers". Två väldigt vackra historier. Båda tar dig på en fantastisk resa, men på väldigt olika sätt.
Och har du inte sett "Perfect Blue", och du är lite äldre (18-20), så föreslår jag att du ser den med, för även om jag inte tyckte om den personligen så är den ändå Satoshi Kons stora mästerverk, och man borde se den åtminstone en gång.
Paprika
R.I.P
2 kommentarer:
Det är inte samma chock för mig som när Douglas Adams dog (49 år gammal), men det känns ändå jävligt onödigt. Satoshi Kon förtjänade samma genombrott i väst som Miyazaki har fått. Fast ur cynisk synvinkel kanske hans död kan ge honom den uppmärksamheten.
Jag tycker fortfarande att Perfect Blue och Paprika är samma typ av film (med undantag för sci-fi-inslagen i Paprika), men jag är också fortfarande ledsen för att jag insisterade på att vi skulle se PB tillsammans. Å andra sidan, hade du sett PB först så hade jag varnat dig för att du skulle bli helt förstörd om du såg Paprika, och då kanske du hade missat den.
...måste ändå säga att det känns... ofantligt märkligt att läsa så extremt olika beskrivningar av PB och Paprika, och nästan samma beskrivning av Paprika och Tokyo Godfathers, i samma inlägg. Som att titta på en optisk synvilla; min hjärna får det helt enkelt inte att gå ihop. ^_-
Det är väl för att vi har så olika uppfattning av PB. :P
Själv tycker jag att PB är mycket mörkare än Paprika. Båda är enorma "mindfucks" men Paprika har en mer positiv attityd och den gav i alla fall mig ett lyckorus med alla klara färger och den underbara musiken.
Men jag kanske är enkel på det viset.
Tokyo Godfathers visar visserligen en mörk miljö (uteliggare i storstan) men även där så tycker jag att själva filmen har en positiv attityd. Dem tre huvudkaraktärerna råkar ut för mycket skit och motgångar, men dem kämpar vidare och i slutändan löser sig det mesta.
Jag är ändå glad över att ha sett PB, det ska du inte behöva be om ursäkt för. ^^;
Skicka en kommentar